Utanförskap
Jag tror att om man någon gång i sitt liv upplevt det där utanförskapet, att inte höra till; då finns det alltid i en någonstans långt därinne. Man uppfattar att det suckas, det himlas med ögon, det skickas menande blickar. Det fnissas lite i ledet. Det utförs miner. Slipper man någonsin ifrån det? Jag tror inte det. Inte ens fast man är vuxen och ska föreställa umgås med andra vuxna och mogna människor.
Nej. Vissa hör inte till, passar inte in. Det kan fortfarande göra ont fast man accepterat sin ickenorm. Jag till exempel avskydde att dricka alkohol, festa, grisa runt på stan och leva som en tonåring (när jag var tonåring.) Jag fick sota för det hela tiden. Jag blev aldrig bjuden på saker för jag var ju så tråååkig och jag blev aldrig invigd i gruppen. Det spelade ingen roll att jag försökte kompensera genom att vara den härligaste av människor. Jag kunde inte förställa mig till att dela partyprissarnas intresse. Och så förblev jag ensam. Accepterad för den jag var, kanske, men inte en av alla andra.
Jag accepterar ensamheten. Jag tycker till och med om den, oftast. Men bara för att jag accepterar den betyder inte det att jag någon gång skulle önska att få räknas med. Ibland räknas jag, kanske egentligen oftast. Det kanske bara är såren från att vara så oönskad som spökar. Vuxna är inte alltid rakt ut elaka som barn kan vara. De är bara i det dolda tydliga med vad de tycker, vem som räknas och vem som inte gör det. Den som i barndom en gång blev förskjuten av det kollektiva känner alltid vingslagen av en slags stilla sorg när bortvaldheten återigen knackar på.
Även om den knackar på en vuxen axel.
