När barnen betalar priset
Ekonomiska klyftor är ett gissel. Ett dilemma och på vissa sätt en befrielse, för en del. För andra en källa till ständig oförståelse, tårar och ensamhet.
Det är hösttermin nu. Det innebär skridskodagar, matsäcksdagar, skolkataloger och skolkort ska köpas, fikakassor ska betalas. Sedan kommer julen och det kommersiella vansinnet når nya höjder varje år. Hösten är en tid när alla vill ha dina pengar!
Vuxna kan lägga pengarna på det de anser vara viktigt. De är helt fria att budgetera efter eget huvud. Men barn och ungdomar är inte fria – de är slavar under sina föräldrars ekonomiska eller oekonomiska sinne. Föräldrar som inte mättar mun efter matsäcken utan belånar sig materiellt tills barnet tvingas vara ”sjuk” på skidresan med klassen – för det finns inga pengar kvar. Föräldrar som gör tvärtom – snålar och gnetar trots att det förmodligen varit värt de 150 kronorna för att dottern skulle få en likvärdig studentmössa som alla andra. Föräldrar som inte köper vinterkläder för man fryser ju trots allt inte ihjäl i Sverige på vintern för det mesta, utan man kan ju faktiskt gå i höstjacka.
Jag är ingen vän av att göra som ”alla andra” egentligen, men i vissa fall när man ser att föräldrarna utan tvekan röker, super, äter eller slösar på andra sätt bort pengar som varit så viktiga för barnet så tycker jag gott man kan inspireras av vad ”alla andra” gör.
Jag har genomlevt både lugnet i en god inkomst och stressen över en dålig eller till och med i vissa fall obefintlig. Men oavsett ekonomisk situation kan man alltid prioritera det som är viktigt. Alternativt stå sitt kast och ta konsekvenserna. Men när barnen får ta konsekvenserna är det hårt att se på ibland. Vuxna har inte alltid gott ekonomiskt omdöme. Och för det betalar barnen priset i form av utanförskap, rabatter på dåliga ursäkter, tyst lidande, dåligt samvete och ängslan.
