Multitasking, level förälder
Ibland undrar jag hur vi alla föräldrar klarat oss om vi inte lärt oss den hårda vägen att ständigt göra allting samtidigt. Det sägs att multitasking är en av de mest ineffektiva sätten att arbeta, men det verkar inte beröra föräldraskapet. Och ack hur mycket vi arbetar oavlönat, sliter och kämpar och pusslar in absurdum tills vi själva är en våt liten trasa.
Vi ringer fritids när vi sitter i bilkö och meddelar nästa veckas tider.
Vi bokar barnläkare på rasten på jobbet.
Vi svarar på kalasinbjudningar på toaletten.
Vi skriver in extra aktiviteter i kalendern på arbetstid.
Vi håller koll på Lucia, påsklovet, skolavslutningar.
Vi packar matsäckar medan vi ringer habiliteringen.
Vi löser konflikter vid matbordet, i duschen, vid läggdags, vid morgonbråken.
Vi observerar, känner, tänker, funderar, löser, fixar, ordnar, donar, uppmuntrar dygnet runt.
Vi vänder ut och in på oss själva för att skapa vettiga medborgare i samhället.
Allt detta gör vi hela tiden. För vi vill att våra barn ska inte nödvändigtvis ha det bra hela tiden, men vara bra människor hela tiden. Man kan också välja att göra det lättare för sig. Man kan strunta i konflikterna om de inte rör en själv. Man behöver inte gå på kalas. Man kan vänta och se om barnet verkligen inte blir sjuk på Lucia – då slipper man ju ordna luciakläder. Men tänka sig – den sortens föräldraskap är inte min grej. Inte föräldraskapet som kräver hembakade bullar (jag kan inte baka bullar) eller aktiviteter dygnet runt heller. Jag är ganska lagom tror jag. Sträng när det gäller uppförande och beteende. Sträng på rutiner och ordning. Mittemellansträng på aktiviteter och kalas. Slapp när det gäller val av mat och jagandet efter kompisar åt sina barn.
Aldrig syns så väl att någon är förälder som i dennes kalender.
Jag har svårt att tåla föräldrar som aktivt väljer att skita i sina barn. (Eller svårt att tåla är en underdrift, jag föraktar dem helt enkelt.) Det händer så ofta att föräldrar tar den enkla vägen istället för att måna om barnets och sin egen framtid. Bråk vid frukosten? Köp utefrukost eller skippa den. Barnet mobbar? Skaffa andra kompisar åt ungen. Barnet stjäl och ljuger? Låt hen hållas, hen flyttar snart ut. Barnet slåss? Engagera dig endast vid livsfara.
Som ni redan förstått går sånt helt bort för mig – TA DITT ANSVAR SOM FÖRÄLDER! Kanske är det därför jag tycker good enough verkligen är good enough. Det måste inte vara perfekt, men omtanke och hjärta måste finnas för annars är man inte värd sina barn. Ständig process måste finnas. Finess måste finnas. Framförallt engagemang! Och protesterar man mot det bevisar man sorgligt nog enbart sin egoism och inget annat. Sedan behöver man inte utplåna sig själv heller bara för att tillfredsställa sin avkomma. Vi är alla mänskliga och ibland orkar man inte. Men om man oftast inte "orkar", skärp dig!
